Den glömda trädgården, Pepparkakshuset och ett handbollscafé

Den glömda trädgården av Kate Morton lästa jag om i en av de otaliga tidningar jag tydligen mår bra av att prenumerera på. Den skulle vara toppen - och det är den. Om man har tålamod, och är fullt nöjd med att handlingen kryper fram som en snigel. Alltså - inget var riktigt dåligt, men inte heller så bra att värdefull lästid ska gå till spillo för att få veta hur det nu var med den där trädgården. Nix pix, 2 dalahästar - låna den av mig den som vill läsa!

Välj istället Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen. Den är den första i hennes Hammarbyserie, och här läggs grunden för hjälten och hans poliskollegor. Jag gillar verkligen en hel del av dem som jobbar på att lösa de läskiga brotten, och intrigen visar att allt inte är som man tror - en kittlande tanke. 4 dalahästar!

Nu på kvällen har jag precis kommit hem från ett möte om caféet i Smedhagshallen - tack vare att jag ska jobba med klubbens café under våren. Det är ju lustigt att sportengagemang ser likadant ut nu, som när mamma och pappa satsade ett oändligt antal timmar på Ludvika sim- och segelsällskap på 70-talet. Och inte var jag det minsta tacksam - precis som Buster kommer att titta oförstående på mig när jag vill ha beröm efter 20 timmar i fiket helgen vecka 12. Jag tror faktiskt att jag tycker det är kul - att detta inte är något jag gör bara för att jag vill vara en bra förälder i mina egna och andras ögon.

Dagen har annars varit toppen! Tyvärr frös en efterlängtad kompislunch inne, men då har jag ju den kvar + att jag hann diska av en del på jobbet. Har läst lite om bosparande, det är lätt att bli deprimerad inför utsikterna att barnen någonsin ska få ett eget boende. Å andra sidan, det fanns inte ett råtthål när jag kom till Stockholm och här sitter jag nu i min tjusiga villa, haha! Förutom de gulnade trapporna då, men det verkar vara ett problem jag delar med att gäng andra - lustigt nog är alla kvinnor.

Band of Brothers - here I come.