Det finns minst två hemma

Det finns minst två hemma - Ludvika och Stockholm. Nu är jag jättehemma, i pappas extrarum. Jag hann med nöd och näppe till tåget, fick tjurrusa med den flotta rödrutiga dramaten som en kvast efter mig. Jesus, så många människor på Sthlms C! Och det var tur, för då hann jag inte köpa macka, och då slapp jag äta den stående eftersom tåget inte var fullt utan överfullt. Och vissa hade väskor så stora att de skulle rymt hela min garderob - som ju inte är liten. Vad skulle alla människor upp i Dalarna och göra? Från Borlänge var det buss, det fattades bara lite countrymusik - busschauffören såg ut som Kenny Rogers. "Kärleksbrev till mig?" sa han lite flirtigt när jag klev på med min a4-utskrift.

Här bredvid finns övning för alla som känner sig något osäkra på multiplikationstabellen, 1-10. Klarar man alla 184 talen på 16 minuter ligger man på 4ans nivå för godkänd. Det måste vara roligare att öva om man har ett fint papper med en lyckoklöver i toppen, så jag gjorde det till Viola, tycker att de har det rätt hårt i skolan faktiskt.

Pappa hade bakat! Sedan sa han att det var pensionsärsvarning när jag ville ha örtte att dricka - men nu var ju faktiskt han som hade det där teet i skafferiet - eller hur?! Det ska bli skönt att sova i min gamla tonårssäng, långt ifrån dagens resårmadrasser men ack så skön. För en natt eller två, jag har blivit mjuk och bortskämd. 

"Hands up! I know you like toast!" sa Buster när Åke kom ut från toaletten. Ska man öva engelska så ska man.