En annan man i mitt liv

Alltså, jag får backa på bilden av nyklippt Buster! Fick lägga två fingrar på bibeln och svära på att jag inte ska säga ett ljud nästa gång hos frissan - det är alltså mitt fel att nacken blev för kort! Violas försök att hjälpa upp situationen med att han var söt föll direkt på hälleberget.

Här syns istället en annan man i mitt liv - pappa. Vi går en stadslevada där man kan kika hur folk bor. Skönt, ingen är fattig så att man får hjärtvärk utan man kan se människor i ögonen utan att dåligt samvete.

GRATTIS D på 50-års dagen - och M på 52, ingen har jag fått tag på men det är väl bra att de inte sitter hemma och möglar!

Idag var det avtackning av E som ska flytta till Ö-vik. Hon höll ett känslofyllt tal där hon kunde skylla på babyhormoner när tårarna kom. Vi andra som snörvlade hade ingen förklaring, det är väl bara skönt att lipa lite. Jag cyklade hem utan jacka eller strumpor och sedan ägnade jag mig åt inredning. Av Solveig, här hemma är vi ju "klara". Jag har köpt så fina matchande påslakan att jag blir tårögd (igen). Det är väldigt kul att fylla den där inre bilden med verklighet.

Igår hände något fantastiskt - plötsligt stod E här utanför! E är alltså en tjej som jobbade på Violas fritids och som varit ute och rest de senaste fyra åren. Nu är det 1,5 år sedan hon var här. Det fantastiska är att hon hela tiden skickat kort och brev till Viola, och det senaste året har de mailat varandra. Igår fick vi en hel kväll med berättelser hur hon haft det i Asien och Australien. Världens goaste tjej, jag var så glad när jag la mig, att Viola har en sådan förebild.

Planerar för en del fritid framöver då hockey-vm har börjat. Det är skönt när Åke parkerar sig framför en riktig turnering, då kan jag göra precis vad jag vill på kvällarna, han vill inte ens ha lite middagssällskap.

Deklarerat och klart!

Kvarskatteinbetalningen är vänd till något positivt - har ringt den fantastiska sjukvårdsupplysningen idag igen för att prata rinnande öron, och igår när jag cyklade hem var alla cykelbanor sopade - så visst får jag något för skattepengarna! Skatteverket har gjort ett kanonjobb med nätdeklarationen - mindre stress och skönt att få känna mig effektiv och kunnig i stället för att svettas med blanketter!

Förfirade med denna fina lampa från IKEA. En orange svamp med moln på - till det facila priset av 149 riksdaler. Finns i blått också, jättesvårt att välja om man gillar barnkammarstuket.

På jobbet går det bakåt - och framåt. En inlånad kollega visade sig inte alls passa i gruppen, så nu får jag chans att leta externt och kan köra hela varvet med intervju och referenser. Jag skriver det onämnbara - ska företrädesvis leta efter en man! Jämvikt i vårt lilla gäng - och dessutom finns en stadig kvinnodominans inom kommunikation som jag givetvis helt osjälviskt vill vara med och påverka. Tyvärr kan vi inte få tillbaka den goa E, visserligen en kvinna, men sååå duktig. Och kavat.

Solen skiner och jag ser redan fram emot att publicera en bild på en nyklippt Buster i kväll. Han har bestämt att det är för långt att åka till min frissa i stan, och det kan jag köpa. Karln måste få bestämma lite, igår kväll gjorde Viola retoriskt mos av honom, han har inte en chans mot henne ännu, det blir så tydligt när hon manipulerar honom och sedan måste vända sig om för att dölja sitt lilla segervissa leende.

Barn och jordgubbar hör liksom ihop

Den här bilden förtjänar att få vara lite stor! Vi tittar på årets första jordgubbar. Visserligen belgiska, men världen lär ju vara så liten numera och ungarnas glädje väger mer än mina gamla käpphästar av typen "man ska bara äta svenska jordgubbar". Och jag blev glad när torgmannen hälsade med ett stort leende trots att vi inte träffats på 6 månader. Skumt att jag kan handla på ICA i 12 år utan att bli igenkänd, medan grönsaksmannen i Hässelby gård har koll efter en säsong...

Hur som helst, ungarna plus kompis B suckade lyckligt och lämnade ytterst få gubs till Åke och mig - toppen!

Viola äter penicillin för öroninflammation - för andra gången på 6 veckor. Och hon som inte haft öronproblem i hela sitt liv, det är ju konstigt! När hon fortfarande hade värsta värken i morse ringde jag sjukvårdsupplysningen och frågade om Alvedon gick att kombinera med den andra medicinen. Fantastiskt, lite telefonkö och sedan kommer en människa som vet en massa saker jag behöver hjälp med. Det måste kallas service.

Har förberett mig mentalt för deklarationen - genom att rensa telefonboken och återigen läsa igenom dokumenten om LUF-upphandlingen jag måste vara med i på jobbet. Det gäller att inte ha något annat att göra (läs skylla på) när det är dags.

Påsken är en kanonhögtid!

Allt är roligt på landet! Möjligtvis kan det suga lite att inte få igång vattnet från brunnen, men det är ändå ett litet problem när solen skiner och utsikten är den jag älskat sedan barnsben. När jag öppnade dörren såg jag röran - tur att jag suttit fyra timmar i bilen och samlat energi. Två timmar senare var huset vårstädat och grannen hade bidragit med varmt vatten. Jag gick nerför trappan flera gånger, bara för att få titta på min fina rena hall.

Åke pysslade i boa, vår egen lilla borg. "Ja, precis så här mycket är det att göra inredningsmässigt - och vi tänker inte göra ett smack där inne". Samma sköna insikt varje år. Barnens väggmålningar ska få vara kvar.

Men trädgårdsdjävulen kommer i mig på landet. Efter att ha samlat mig till kl 14.30 krattade jag hela gräsmattan under kastanjen (alla skalen såg ut som mördarsniglar, det liknade avancerad KBT-terapi för min del att få ner dem i plastpåsar) och tog bort allt torrt ur hallonsnåret och krusbärsbusken. Rensade bort allt allt skräp som liksom sugits upp mot den västra bodväggen och gjorde en ny liten hög med "det som ska bli ved när någon får tid". Högar har vi gott om på landet, när de tar slut ligger nog både Åke och jag nos upp.


Så vi kom hem nöjda! Solveig stod och väntade, men vi rappade av trädgården i stället för att helt oansvarigt fara ut på minisemester. Typiskt oxe/stenbock, men nu är det skönt att vara på villaägarbanan igen. Samma sak varje år - exakt en dags idogt arbete och sedan är det alldeles som perfekt. Inga gamla löv eller skräp kvar, träden klippta och årets första laddning solrosskott är planterad. Jag har beställt några nya spännande microgroddar, återkommer om de blir succé.

På översta bilden syns det jag ligger efter med - tidningarna! Tänk så många tips som döljer sig i denna stapel. T ex läste jag om microgroddarna i senaste MåBra under bilresan till landet (när Åke mycket bestämt stängt av skivan med låtarna från årets Melodifestival. Han påstår att det är för mycket diskant i dagens pop, man får tydligen ont i huvudet).

Hur som helst - vi har även varit på IKEA! För första gången på två år, de hade flyttat runt precis allting och jag var tacksam att Buster var hemma hos kompis B. Vi skulle köpa kuddar och täcken till Solveig, och med mission completed stod jag i kassan och jäste - så nöjd med mig själv att jag endast trillat dit på dessa oemotståndliga plastglas på barnavdelningen, samt en lampa på samma ställe. I kön såg jag en karl som antingen flyttar hemifrån själv, eller ska lotsa ut barn till första lägenheten. Han köpte allt, från dörrmattan till duschdraperiet.

Jag avslutade dagen med att plocka undan alla vintergrejerna. Jackor, vantar, halsdukar som nu bara liknar gamla fula dammråttor man inte vill komma i närheten av. Alla omaka får som vanligt ligga överst i lådan, de är enklare att slänga i höst, när makarna forfarande inte visat sig.

Anna snarkar inte

Hemma, hemma, hemma - jag försöker komma ikapp med rutinerna och är jätteglad att det strax är fem nya lediga dagar! Och Madeira var - alldeles alldeles underbart! Att få vara en hel vecka med en kompis är guld, det är ju tjugo år sedan M och jag hade så här mycket tid ihop.

Vi är som ett väl inarbetat par. När klockan ringde gick jag upp och tog ut det stenhårda smöret för matsäcksmackorna, satte på vatten och hällde upp vitaminer och var sin mugg ljummet vatten till oss. Maria började i badrummet medan jag bredde mina smörgåsar. Sedan bytte vi plats, och prick klockan 06.30 stod vi i en mörk hotellreception för att starta färden mot någon buss som tog oss upp i bergen.

Och bilden visar en alldeles verklig utsikt från en levada (vattenförsörjningsväg). Vi gick olika levador och/eller bergsstigar varje dag, till slut var vi nästan mätta på utsikter. Ibland var det väldigt brant och spännande, att titta 300 meter ner mot skummnade vatten och ha några decimeter att stå på gör att det killar i magen. Ja, inte på pappa då, han berättade om sina kompisar på 80 kalla som gått samma levade utan att blinka - så det är klart att M och jag strävade på. Oj, ibland svettades jag i porer jag inte vsste fanns, men njöt sedan av känslan I fucking did it! Så här försiktig var jag aldrig innan barnen - det känns som om jag har mer att leva för sedan de kom. Som mest var vi uppe på 1856 m - och där tog solen alldeles speciellt bra. Massor av olika nationaliteter trampar som nästan går att känna igen på skorna, vissa är väldigt effektivt utrustade om man så säger.

Två gånger satt vi på vår gigantiska altan och solade sent på eftermiddagen med varsin öl och en bok vi inte hann läsa. På kvällarna var det restaurangbesök, jag gillar tonfik på burk bättre än färsk inser jag efter att ha tuggat väldigt hårt på tonfiskkotlett. Men ölen slår allt!

Vips hade veckan gått. Vi shoppade faktiskt helt själva en sen eftermiddag då jag var oerhört beslutsmässig. Hittade två fina jeansgrejer till Viola skönt nog. Buster var glad över Tom & Jerry-servis i äkta melamin, en stor påse taxfree-choklad och pengar. 

Även hemresan gick som smort, med trevligt sällskap är det helt OK att strosa runt på en flygplats i 3 timmar - vi vände på varenda grej i varenda butik i Lissabon. Tycker allt utom spriten var rätt dyrt - ska man släpa grejer vill man känna att det är ett klipp. 

Här hemma hade det blivit vår på riktigt, jag har gått barbent hela veckan och bestämt mig att strumporna  inte kommer på förrän september. Nu är det ledigt igen, vilket betyder svårt att blogga. Men jag har en glad nyhet - i alla fall för mig själv. Icke att jag snarkar, enligt M sover jag tyst som en mus. Alla andra rykten är familjens illasinnade snack!

Tur med allt

Jaa, vi har det hur harligt som helst! Forst visade det sig att vi ar riktigt globetrotters som vant gled mellan terminalerna pa resan ner dar vi hade tur med allt, tom resvaskorna kom fram, och sedan har bananskalslivet fortsatt. Forsta natten bodde vi med pappa och B i deras lagenhet, och det ar ju ett satt att fa kanna sig som 14 igen, men nu har vi en underbar egen tvarummare med en gigantisk altan!

Igar gick vi den forsta levadan, fick lite traningsvark, badade bade i havet och i saltvattenpool (vilken styrsel det blir pa haret) och sov 10 skona timmar. Idag gor vi stan, vilket betyder att pappa vallar oss runt och vi inte shoppar nagonting. "Du har val en vaska hemma?" ar pappa retoriska fraga nar jag saktar ner framfor ett skyltfonster - och sa ar chansen borta. Jag vill bara ha nagot fint hem till Viola, men det kanske blir en slant hemma i stallet.

Nar vi laddat ur maten hemma sa blir det stadslevada, vilket ar en av mina favoriter eftersom man kan glo riktigt mycket in pa privata altaner och se hur folk bor. Vi gulligillpratar med alla herrelosa hundar, tur att man inte kan ta hem dem for da blev det manga.

Ikvall ska pappa steka makrill, vilket blir toppen. Jag langtar dock mest efter den goda olen, den ar godare an maten faktiskt. Vid frukosten idag la vi upp en vandringsplan for hela veckan, och det verkar bli bra vader, sa vi ar det underbart! Kramar till alla som laser, nu ska jag ut i solen igen!

Resfeber

Här är min packning, helt anpassad för att matcha mina vita Hasbeens som är det utvalda paret att få följa med till Madeira. Igår kom K med tre olika solskydd, det var ju jättegulligt eftersom jag tittat in på apoteket och inte mäktade med att bestämma vad jag borde ta med! I hallen står vandrarkängorna och på hela packlistan är det bara en sak jag inte hittar - regnbyxorna. Då kan man chansa att det inte blir något regn.

Igår var Åke och jag på Violas utvecklingssamtal - där vi satt och svällde att stolthet under 30 minuter. Vi var inte bara glada och imponerade av Violas skolprestationer, utan även av fröken B som höll ett riktigt bra  och meningsfullt samtal. Stor skillnad mot de "kvartssamtal" jag genomled på 70- och 80-talet!

Sedan var Viola och jag i Vällingby och fikafirade. Förutom den present till kvällens kalas som Viola skulle på, köpte vi ingenting - Viola oroar sig numera inte bara för Lyxfällan utan även att bli som deltagarna i Ung och bortskämd. Jag är glad att hon tog emot sina Converse utan att oroa sig för vår förestående konkurs. Senare på kvällen blev vi gravt osams eftersom vi inte kunde enas om hur snabbt hon kunde ha sin efterlängtade fest, så hon oroar sig inte hela tiden.

Kvällen tillbringade jag gående - lämna på kalas, till Busters kompis med övernattningsgrejer, hämta på kalas - sedan var klockan 22. Jag var då färdig att åka till akuten eftersom jag led av allehanda mystiska åkommor, t ex en diffus värk i armarna. Men efter 49 år vet jag vad det är - vanlig resfeber som går över när vi checkat in i morgon bitti.

Barn är väl typ bäst på att vara människor?

Igår blev jag trött! På TV hade de rappat upp ett gäng vuxna (såklart) som diskuterade barnuppfostran och bara vräkte ur sig klyschor om hur barn är och vad barn behöver. Precis som om alla barn är likadana. Jag behöver bara titta på Viola och Buster för att fatta att det behövs olika "metoder" för att försöka hjälpa dem att  bli bra och lyckliga medborgare. Usch för generaliseringar om människor - även de som är lite korta!
På bilden syns Violas nya Converse - hon är överlycklig, ser cool ut med sina små 33or!

På jobbet har vi vapenvila om att få värma mat. Jag tror fortfarande att det är vårt glada lunchtjatter som stör kollegan - den anonyme. Skyddsombudet verkar tycka att hela saken är pinsam - korrekt analys.

Efter en lång beslutsprocess köpte jag en plattång på Lyko.se igår - och kunde hämta den hos Postombudet idag. Jag har fått för mig att man kan dölja gråa hår genom att platta håret, få se om det funkar. Nu ska jag äta chips, belöningen för att ha cyklat i svår motvind hela vägen från jobbet. När jag frågade Åke om det blåste hemma sa han "Ja, som fan! Jag fick hålla i posten när jag tog den ur lådan!" Väderanalys av postis.

Mer om Solveig

Till min stora glädje har det kommit önskemål om interiörbilder! Så här ser det ut i Solveig när man tittar bakåt. Observera den flotta våningssängen där Viola och Buster kommer att få var sitt krypin med fönster, draperi och sänglampa.
Igår hade en ny grupp intagit cykelbanorna; medelålders män som tror att cykelturen hem från jobbet är att likställa med deltagande i Tour de France. Känns igen på stirrande blick, kläder som inte kan användas för något annat än cykling och väldigt väldigt bråttom. De är egoistiska och tråkiga. Nog om dem.

 Sitter man bak i Solveig och tittar framåt ser man sofforna, där det finns fyra bältade platser, dubbelsängen (uppfälld här men den skymtar) och själva kördelen. Otroligt flott! Nu drömmer Åke om en gps, men det förstår jag inte - han är ju en gps!

Igår kväll råkade jag fastna vid Ipoden och ett nytt spel där man ska se till att små spöken hamnar på rätt räls, att tåg inte kör ner i vattnet och andra fjantiga saker. Hysteriskt roligt, jag blir biten och sugen att slå rekord, öppna nya banor osv. Mycket roligare än det nya programmet "Mamma byter plats". Suck är allt jag kan skriva om det.

Strax far jag iväg till frissan, sedan ska jag växla pengar på vägen hem och sedan är det bara fyra dagar till check-in. Tur att M är resvanare än jag.

Välkommen Solveig

Nej, jag vågade inte utmana ödet och skriva att vi hade en husbilstitt inbokad på lördagen kl 13. Men nu är det klart - vi har en ny familjemedlem - SOLVEIG! Hon är sååååå fin, Svenne och Solveig som har haft henne är pedanter säger de och det tror jag på. Icke en fläck någonstans, Åke har redan bestämt att jag ska sy överdrag att lägga på sofforna när barnen sitter och äter. Fast den enda som spillde i husvagnen var Åke - så kan det gå när man ställer rödvinsdunken på bordet. Hur som helst, vi kunde lämna barnen hos kusinerna och fara mot Vingåker i lördags, jag hade stålsatt mig att våga säga nej, men det räckte med en blick så var jag såld. Åke höll oss alla tre på halster till efter fikat och provturen, men sedan var det klart. Jag kunde knappt sova lördagnatt eftersom jag har så mycket att planera och fantisera om!

Så här super duper glad är jag! Förresten har hela helgen varit kanon! I fredags var Viola, Buster ochjag inne i stan hos familjen L på kusinkalas och det var jätteroligt - både att umgås och att se hur de små kusinerna kastar sig över varandra trots att det är ett av mina dåliga samveten att de faktiskt inte ses så ofta. Jag drack en massa vin och hade tur som fick skjuts hem, där Åke fått en kväll alldeles för sig själv.
Igår söndag frös min planerade dag på altanen bokstavligen inne, men då blev det ju så städat så städat hemma hos oss. Om någon saknar grus i Hässelby så kan jag berätta att allt finns (ja nu är det ju fanns) i vår hall. Buster kliver ner i samma pöl varje gång på vägen hem, den är helt omöjlig att komma ihåg eftersom den är täckt av löv...

Igår kväll skulle vi se klar på Oceans, som vi alla somnat till förra gången. Plötsligt fick man se hur ett gäng fiskare skar av fenorna på en fisk och sedan slängde i den. Herregud, det var så sorgligt att se den sjunka ner i havet att Viola och jag genast började stortjuta. Inget mer med den filmen alltså - och aldrig hajfenssoppa. Vi fick trösta oss med Jackie Chan, och som den mannen kan fara runt, vi glömde fisken.