Frank, apelsinlampan och juridiken

Vackre Frank! Han är Louise och Mickes katt. Familjejuristen var också vacker - och kunnig så långt jag kunde fatta. Vi fick äntligen utrett vad vi bör ha tagit ställning till om en av oss dör så där snöpligt tidigt. Jag gillar inte ordet "särkullbarn", det finns inga positiva ord med sär- i svenskan. Särskola, särskild, särpräglad, särling... Men målet med att skriva testamente är ju att barnen i lugn och ro ska fortsätta gilla varandra. Trots att de till blodet inte är helsyskon. Jag började plötsligt fundera över vem som ska ha mina smycken, man vet verkligen inte var tankarna far iväg när man ska tänka på döden. Hur som helst, vi ska försöka förenkla för ungarna - inte styra dem från andra sidan.

Apelsinlampan är den jag köpte i Lund - den hänger som en glädjespridare uppe i Violas rum och nu är vi inne på runda saker. Väl hemma fick jag lite städfnatt, det var rätt skönt efter att ha degat på t-banan dag efter dag nu när alla cykelbanor är dödsfällor. Viola var snäll och önskade sig hemgjorda hamburgare, tänk att det betyder så mycket att få beröm för sin mat.
Nu ska vi låtsas att det är alla hjärtans dag och knäcka en skumpa. Jag sabbade ju den kvällen helt med att jobba och efter att ha pratat om framtiden i form av döden under eftermiddagen känns det skönt att känna lite skumpawiff, haha!