Fötter i vägen

You know what I think about feet! säger en av hårdingarna i Sopranos. Jag håller med honom, fötter äldre än 5 år är läbbiga. Därför visar jag bara min nya sommarskor, eftersom de är inköpta av en enda anledning - jag får inte på mig några andra. En tjej på yogan sa att det var karma. När jag stönat dessa förbannade persienner (negativ tanke) och rusat in i Busters rum för att dra upp - på vägen ut kör jag lilltån rätt i hans stora fåtölj. Nu är det ingen lilltå längre, och halva foten är blå.

Igår var vi på namngivning av lilla Ella Aquelina och det var väldigt fint! Roligare och mer avslappnat än i kyrkan. Viola och Buster är otroligt stolta faddrar. Jag var glad som en speleman eftersom det var heltäckningsmattor där vi var och det inte verkade lika konstigt att jag gick omkring barfota då. Fick rådet att visa tån för en kille som jobbar som ambulansman, men jag sansade mig. Hur många islagna tår ser ambulansmän? Jag var ju inte precis på väg att ringa 112.

I fredags kväll var allt plötsligt som det ska. Jag var ute med mina postkompisar Anna, Göran och Hansi. Vissa kombinationer av människor stämmer bara, och även om jag inte saknar själva jobbet eller min chef, så saknar jag att skratta så tårarna rinner vid varje lunch! Jag spelade biljard ungefär lika bra som landslaget spelade fotboll, men det var en härlig kväll ändå.

Idag var hela västerort och några till på IKEA, även Viola och jag. Inspirerad av Sara ska jag också uppdatera i köket, så nu finns riktiga porslinstallrikar att äta på här hemma. Plus lite andra kökssaker som råkade vara rosa eller gröna.